Fjärde och sista inlägget om Herakles

Nu har vi läst klart boken Herakles och ska göra vårt sista blogginlägg om boken. Jag anser att slutet hörde ihop mycket med bokens historia. Det var inte någon vändpunkt utan historian bara följde med och sen var boken slut. Det som hände var att Herakles blev mer och mer maktgalen och sedan dog han av att hans kropp började brinna från insidan. Men jag tycker att slutet var bra och att Herakles förtjänade att dö. Han hade dödad och våldtagit så många under sin tid, därför var det bara rätt att han själv dog. Sedan tror jag också att boken inte hade varit så bra ifall Herakles hade överlevt i slutet. För när man har gjort många, antigen goda eller onda, gärningar så har man nog gjort sitt på jorden och ska ”vandra vidare” eller vad man nu ska säga. Likheterna mellan Herakles och Atlas var att båda ville bli fria. Atlas ville bli fri från himlavalvet som han bär på sina axlar. Herakles kom till Atlas och frågade honom om hjälp för att hämta tre gyllene äpplen, då tog han över jobbet att bära himlavalvet och det var den ända gången sen Atlas blev dömd som han fick känna frihet. Sedan lurar Herakles honom och himlavalvet hamnar på hans axlar igen, för alltid. Som jag uppfattade det så ville Herakles bli fri från sig själv. Han kände att han inte längre kunde styra sin kropps styrka, allt ledde bara till att han mördade eller våldtog. Han bad till gudarna för att bli frälst. Han tog på sig en mantel med en blandning av blod och sperma från en kentaur på och sedan börjar en brännande smärta sprida sig på insidan av hans kropp. En annan sak som jag och Sofie har diskuterat är att det kanske kan vara så att Atlas lever efter Apollons dygder och Herakles efter Dionysos. ”Att bära världen är inget slaveri, sa Atlas” sid. 254. I den här meningen tycker jag att man kan tolka som att Atlas inte vill klaga för att han bär himlavalvet, utan han har insett att det är hans öde även fast han längtar efter friheten. I Apollons dygder så står det att man ska vara nöjd med det liv man fått och inte försöka hitta på ett annat.

Mitt tredje inlägg om boken Herakles

Nu är boken väldigt brutal, med många mord. Därför kommer det upp väldigt hemska känslor när jag läser boken. Herakles får uppdrag av en kung som han måste klara av för att kunna överleva. ”Det var enklare och därtill i enlighet med guds vilja att ge honom uppdrag som ingen vanlig dödlig skulle kunna genomföra” sid. 196 i Herakles. Kungen vill få död på Herakles. Han gör dessa uppdrag för att han mördade sina tre söner. Uppdragen kan vara att till exempel rädda en by från ett slags monster. Men jag kan ändå inte se honom som en hjälte för på hans resor träffar han människor som han dödar/våldtar. Så som jag har målat upp hjälte bilden är en snäll kvinna eller man med superkrafter. Hjälten räddar människorna från odjur utan att ”röra” någon utav människorna. Sen i filmer som t.ex. Spiderman så vet inte människorna i staden vem det är som räddar dem från kriminella utan det ska vara mystiskt. Att hjälten har en hemlig kraft som ingen annan vet om, bara han. Hjälten tar sig bara till platsen där den onda finns och tar bort den från staden. Men i Herakles så vet alla vem han är och vad han gör. Så ifall han skulle göra misstag, som han gör, så vet hela samhället och kanske landet om det. Så med den här boken vill författaren kanske förmedla att en hjälte ändå ska kunna leva som en vanlig medborgare, som också kan göra misstag. Boken väcker känslor som har fått mig att se hjältar på ett helt annat sätt. Förut var de så att de var snälla och bara brydde sig om att människorna ska må bra. Men nu har jag fått känslan av att hjältar bara vill göra det för att bli ”kända” och att alla ska ropa ens namn. För allt Herakles gör, både gott och ont, får honom att bli väldigt omtalad. Men det är från två olika sidor. För ibland tycker människorna att han är en gud och gör allt gott. Men sedan helt plötslig så ändrar de åsikt till att han är ond och borde dödas. För mig ska man bara se hjältar från ett perspektiv och det är det goda!

Andra inlägget om Herakles

Nu ska jag skriva lite mer om boken Herakles. Den här gången ska jag jämföra likheterna mellan Herakles i boken och kung Oidipus. De likheter jag har hittat är att båda två inte vet vem deras far är. ”Budbäraren: Ditt blod är icke blod Polybos. Oidipus: Vad säger du? Var han då ej min fader? Budbäraren: Ej mer än den som står framför dig nu.” sid. 24 från stycket Kung Oidipus. Det här citatet visar tydligt att den mannen han trodde var hans pappa inte var det. Oidipus och Herakles lever sina liv som en lögn och det kan man dra paralleller till idag. För det är många barn i världen som inte har en aning om vem deras pappor är, kanske för att de lämnade mamman och barnet när barnet var liten. Det händer ofta ifall pappan känner att han vill ha ett annat liv med en annan familj eller för att båda föräldrarna kanske är beroende av droger. Ifall man är beroende av droger blir det ofta lätt att man inte bryr sig om sin omvärld eller sin omgivning, utan deras liv går mest ut på att leta pengar för att kunna köpa droger. Sen kan det också vara så att pappan känner att det inte är hans skyldighet att ta hand om barnet, utan det ska mamman göra. Det lever kvar lite från förr i tiden när det alltid var kvinnan som skulle vara hemma med barnen och ta hand om hushållet. Sen är det klart att det också kan finnas miljoner andra anledningar till pappan lämnar sin familj.

Förlåt Per för att jag lämnade in den sent !

Ordet komedi

Vi fick en läxa förra fredagen att ta reda på olika ords ursprung och vad de betyder. Jag fick ordet komedi så nu tänkte jag berätta om just det och vad det kommer ifrån.

Ordet komedi kommer från antikens Grekland. Komedi är motsatsen till tragedi. På teatern i Grekland spelades komedi upp så att karaktärerna tar sig från en sämre tid till en bättre. Komedin behövde inte vara rolig, men till skillnaden från tragedin skulle vara ett lyckligt slut. Nu förknippar vi ordet komedi med roliga filmer eller TV-serier som man ska skratta åt.

När jag sökte på komedi på NE så kom den här bilden upp så ja, jag tog den! Det är alltid roligare med lite bilder.

Ha det bra och snart kommer det nog ett till inlägg om boken Herakles.

Läsning sid. 84

Hellu !
Som jag berättade tidigare så läser vi en bok i svenskan som heter Herakles av Theodor Kallifatides. Nu har jag läst ut den. Mina första tankar om boken var att det inte var en bok som jag brukar läsa. Men jag tyckte om den jätte mycket. Känslorna som väcktes inom mig var värme, kärlek, sommar och sol. Den beskriver mycket ungdomen under denna tiden, från en ovanlig pojkes liv. Herakles är ju inte som alla andra. Allting kändes så mysigt, även fast att det var hemska händelser. Det kändes som att människorna stod nära och brydde sig om varandra. En väldigt kärleksfull bok, tycker jag! Det jag tror författaren vill med den här boken är att göra oss, läsare, mer medvetna om myten om Herakles. Budskapet med boken tror jag är tron. Att man ska kunna tro på saker, även fast de låter ovanligt. Att man inte alltid ska ta allting förgivet utan tänka till en extra gång. Jag har inte så mycket mer att säga om boken. Även fast den är bra, så tycker jag att den är lite svår att fundera kring.